Hemma. Jag är hemma nu. I norrland och i intet. Det är fullt av snö och det är redigt kallt, speciellt om man kommer direkt från hösten i göteborg och inte haft tid att riktigt ställa om väderklimatet. Men det tar sig, sakta men säkert. Jag är iallafall väldigt glad över att vara hemma nu. Har redan fått träffa en massa fina människor och sett hur oförändrat allt är här. Det är ju både lite sorgligt, men också rätt skönt att inget stort hänt här hemma. Allt ser likadant ut. Gatorna går åt samma håll och byggnaderna innehåller samma innehåll (för det mesta). Allt är nästintill perfekt här hemma. Jag bara saknar en liten detalj.
Kära Mr. D
Det är galet att det redan kan kännas så rätt. Eller redan, nu har vi ju ändå "känt efter" i över en månad. Och när är egentligen den rätta tiden för att känna. Det känns bra just nu, och därför så är det det enda som spelar någon roll. Jag saknar att bara få se på honom och känna honom intill mig.
Nu ska detta inte bli något snuttigullinlägg, även om det är farligt nära till att bli det.
Meningen med detta inlägg är väl lika obefintligt som hela denna blogg, alltså att det inte finns någon mening med bloggen eller dess inlägg. Men som sagt, det är skönt att skriva den i vilket fall som helst.
Nu ska jag snöra på mig conversen och trotsa snön för att bege mig ut på Byskes gator och träffa upp mamma. Vi ska se på teater ikväll och imorgon ska jag träffa Monki! Monki Monkiiiiiiiii!
Ja, jag har saknat henne. Även om jag träffade henne en snabbis igår.
Och Elin och Mimmi. Som jag har saknat dem. Det kändes bra med en liten reunion igår. Synd att de bor alldeles för långt borta.
Nåväl, jag uppdaterar om hur denne teaterupplevelse blir. Cherió!
Idag har jag mest ägnat tid åt MANNEN, Strindberg även kallad. På våra regi-timmar så håller vi på med klassikern Fröken Julie, ett otroligt välskrivet manus av vår käre kvinnohatare Strindberg. Stackarn, inte lätt att vara en vit man. Dock så hatade han ju bara kvinnor i perioder, han var ju inte en kronisk kvinnohatare. såatteeh.
Men iallafall. Manuset är välskrivet, och om man bortser från det lilla faktumet att han förmodligen var förbannad över att Siri dumpat honom osv. så är ju faktiskt Fröken Julie ett förjävla bra manus. Det finns en hel del att hämta däri, och trots att vi kommit så långt (har vi?) sen Strindbergs tid så finns det moderna kopplingar. En kvinna som tar sitt liv för att inte smutskasta faderns namn. Hedersmord, någon?
Jävligt intressanta diskussioner skapar detta manus, och jag är överglad att jag får tillhöra en grupp människor som ser så jävla bra saker i allt.
Jodå. Nu ska jag sova och drömma om något roligt. Kanske om Strindberg och hans frilla.
Här får det fan bli lite fart igen alltså. Jag saknar att blogga. Tror jag.
Det känns iallafall bra när jag väl gör det. Att få skriva, skriva av sig eller bara få klottra ger så otroligt mycket.
Som en slags rening av själen, även om det låter otroligt pretto.
Det är mycket som har hänt, och säkert mycket som kommer hända. Men jag ser på livet med öppna ögon och tänker inte missa något nu. Nu tänker jag bara fokusera på att leva.
Idag ligger jag hemma och känner mig sjuk - med tillhörande godis och cola. Och om en vecka får jag åka hem till sköna norr - Som jag har längtat alltså. Då ska jag ta en massa fina kort och bara njuta. Krama ett träd eller två. Krama mamma, pappa och Monika. Fika på Lilla Marie. Fira Halloween. Tända ljus. Gå på promenader. Bara andas.
För det är trots allt det som jag behöver göra just nu. Andas.
Jag bloggar om min vardag, mitt liv och ja, allt det här vet ni ju redan. Jag kan ju inte blogga om något annat än mig själv. Det blir lite musik, lite text, lite vemod och massor med glädje. Lite grönt, lite feminism och lite homosex. Ja, det blir väl en slags potpurri av det mesta. Enjoy
