Jag är 22 år gammal. Har ganska precis fyllt år. Och är för första gången på väldigt länge singel.
Jag har konstant i ungefär 6 års tid varit i olika förhållanden. A, A och D. Och nyss så bara hände det. Jag insåg att jag vill inte vara i ett förhållande. Jag vill vara jag. Jag vill andas och ta en paus från allt vad förhållande innebär. Svårt, kanske. Men det måste det inte bli. Jag tänker att jag kan fortfarande träffa folk. Göra den där lite mysiga, pirriga biten. Men det behöver och ska inte (just nu) leda till ett förhållande.
Jag har framför allt inga krav på mig. Jag behöver inte göra något som inte jag själv vill göra. Jag kan sitta inne en hel dag och det är HELT OKEJ. Jag kan ta en promenad utan att någon behöver veta om det. (Förutom min inneboende, såklart. Men det är på ett helt annat plan)
Ni vet, när man vill gå en promenad och bara lyssna på lite musik, rensa några tankar eller bara vara lite själv. Så skönt, och sånt behöver jag. Jag är ganska ensam av mig, inte ENSAM som i att jag inget har. Mer som att jag klarar mig. Jag har mig själv och vet vart jag har mina vänner. Därmed inte sagt att jag kan försumma dem.
För det är lite av vad som hänt med mig när jag gått in i något nytt förhållande. ALLT blir den personen. Jag släpper liksom allt runtomkring och sugs in i den personen. Och det är ju fint, men när det blir så hela förhållandet och när ens partner liksom suger sig fast som en igel på en så vill man inte längre. Och då är man fast. Det känns som om jag är den enda i mina förhållanden som har upptäckt detta, för mina partners ser inte varningsskyltarna. Trots att deras kompisar kommer och knackar på och undrar varför de inte leker med varandra längre. Och när jag lite försiktigt påpekat att vi kanske borde ha egna aktiviteter utan varandra, så har vi plötsligt ett problem. "Är du inte kär i mig längre?" Brukar oftast svaret bli.
Imorgon åker jag hem till Göteborg igen. Både skönt och lite tråkigt, såklart.
Ska hinna med ett sista farväl till Monika, Elin och Mimmi. Ska få träffa Michelle också.
Sen ska jag hinna ta farväl av kära mor, min. Och far, min. Ska packa. Och så ska jag dessutom få med mig en extra resväska som min moster ska ha. Den är ju tom, men det blir ändå lite extra bagage att hålla reda på och få med sig överallt. Nåväl, det ordnar sig. Hej då, norrland, för denna gången.
Jag ska ju dock snart hit upp igen, först och främst för min brors bröllop. Sen också för att söka scenskolan i Luleå för andra gången. Taggad som få, det är vad jag är.
Jag är också taggad inför nya tag inom OrangOrangteatern. Jag är taggad inför att spela vår föreställning på Tisdag. Nya rutiner, skapandet av en ny föreställning. Regiarbete med Jan, pedagogiken. Ja, allt känns lite ljusare och roligare nu.
Och så mr. D. Som jag har längtat (och tjatat om att jag längtat) efter honom.
Hemma. Jag är hemma nu. I norrland och i intet. Det är fullt av snö och det är redigt kallt, speciellt om man kommer direkt från hösten i göteborg och inte haft tid att riktigt ställa om väderklimatet. Men det tar sig, sakta men säkert. Jag är iallafall väldigt glad över att vara hemma nu. Har redan fått träffa en massa fina människor och sett hur oförändrat allt är här. Det är ju både lite sorgligt, men också rätt skönt att inget stort hänt här hemma. Allt ser likadant ut. Gatorna går åt samma håll och byggnaderna innehåller samma innehåll (för det mesta). Allt är nästintill perfekt här hemma. Jag bara saknar en liten detalj.
Kära Mr. D
Det är galet att det redan kan kännas så rätt. Eller redan, nu har vi ju ändå "känt efter" i över en månad. Och när är egentligen den rätta tiden för att känna. Det känns bra just nu, och därför så är det det enda som spelar någon roll. Jag saknar att bara få se på honom och känna honom intill mig.
Nu ska detta inte bli något snuttigullinlägg, även om det är farligt nära till att bli det.
Meningen med detta inlägg är väl lika obefintligt som hela denna blogg, alltså att det inte finns någon mening med bloggen eller dess inlägg. Men som sagt, det är skönt att skriva den i vilket fall som helst.
Nu ska jag snöra på mig conversen och trotsa snön för att bege mig ut på Byskes gator och träffa upp mamma. Vi ska se på teater ikväll och imorgon ska jag träffa Monki! Monki Monkiiiiiiiii!
Ja, jag har saknat henne. Även om jag träffade henne en snabbis igår.
Och Elin och Mimmi. Som jag har saknat dem. Det kändes bra med en liten reunion igår. Synd att de bor alldeles för långt borta.
Nåväl, jag uppdaterar om hur denne teaterupplevelse blir. Cherió!
Idag har jag mest ägnat tid åt MANNEN, Strindberg även kallad. På våra regi-timmar så håller vi på med klassikern Fröken Julie, ett otroligt välskrivet manus av vår käre kvinnohatare Strindberg. Stackarn, inte lätt att vara en vit man. Dock så hatade han ju bara kvinnor i perioder, han var ju inte en kronisk kvinnohatare. såatteeh.
Men iallafall. Manuset är välskrivet, och om man bortser från det lilla faktumet att han förmodligen var förbannad över att Siri dumpat honom osv. så är ju faktiskt Fröken Julie ett förjävla bra manus. Det finns en hel del att hämta däri, och trots att vi kommit så långt (har vi?) sen Strindbergs tid så finns det moderna kopplingar. En kvinna som tar sitt liv för att inte smutskasta faderns namn. Hedersmord, någon?
Jävligt intressanta diskussioner skapar detta manus, och jag är överglad att jag får tillhöra en grupp människor som ser så jävla bra saker i allt.
Jodå. Nu ska jag sova och drömma om något roligt. Kanske om Strindberg och hans frilla.
Här får det fan bli lite fart igen alltså. Jag saknar att blogga. Tror jag.
Det känns iallafall bra när jag väl gör det. Att få skriva, skriva av sig eller bara få klottra ger så otroligt mycket.
Som en slags rening av själen, även om det låter otroligt pretto.
Det är mycket som har hänt, och säkert mycket som kommer hända. Men jag ser på livet med öppna ögon och tänker inte missa något nu. Nu tänker jag bara fokusera på att leva.
Idag ligger jag hemma och känner mig sjuk - med tillhörande godis och cola. Och om en vecka får jag åka hem till sköna norr - Som jag har längtat alltså. Då ska jag ta en massa fina kort och bara njuta. Krama ett träd eller två. Krama mamma, pappa och Monika. Fika på Lilla Marie. Fira Halloween. Tända ljus. Gå på promenader. Bara andas.
För det är trots allt det som jag behöver göra just nu. Andas.
Det är en hel del som snurrar runt i skallen just nu. Jag ska flytta inom en alldeles för snar framtid (läs; imorgon), jag fortsätter jobba på i ett rasande tempo (dock på världens bästa sommarjobb, så egentligen så klagar jag inte) och jag börjar fundera skarpt på livets skeenden och händelser - vad som är bäst för mig och vad som jag verkligen VILL göra med mitt liv. Vad vill jag just nu, och hur kan jag nå det från där jag är? Dels så snurrar det för att jag inte alls riktigt vet vad jag vill göra just nu i mitt liv. På det stora hela så vet jag att jag vill bli skådespelare och förändra världen - men hur går jag tillväga med det just nu? Och vad händer med det liv som är just nu, för det är ju ändå trots allt NU som jag lever. Inte imorgon eller igår, utan här och nu - idag. No other road, no other way. No day but today.
Det här kanske är krångligt för dig som läser att förstå, och ja, det är väl lite så som det ser ut i mitt huvud just nu också. Krånligt. Som en pjäs som är alldeles för invecklad, med för många sidospår som aldrig riktigt klarnas upp.
Det här låter ju som om jag är jättedeprimerad eller så, men det är jag verkligen inte! Snarare tvärtom, väldigt positiv. Positiv till vad som ska komma, vem jag kommer möta och vart livet tar mig senare idag. Det är lätt att glömma att det trots allt är idag vi lever, och att vi lever vårt helt egna liv. Ingen annans liv. Ingen kan leva ditt liv, såsom du vill ha det. Du måste ta för dig och glänsa, som solen.
Jag bloggar om min vardag, mitt liv och ja, allt det här vet ni ju redan. Jag kan ju inte blogga om något annat än mig själv. Det blir lite musik, lite text, lite vemod och massor med glädje. Lite grönt, lite feminism och lite homosex. Ja, det blir väl en slags potpurri av det mesta. Enjoy
